Project Description

Gränslös åkning

Där andra ser hinder ser de en möjlighet att uttrycka sig. Daniel Bernstål har förevigat åkarna som bara har roligt på berget. Tobias Liljeroth, redaktör på Åka Skidor, skrivit om den skitiga skidåkningen.

Foto: Daniel Bernstål

”Det ska vara kreativ åkning”

Järvsö Snöpark har de senaste åren gått igenom en förvandling från en helt vanlig hoppark till en av de fräckaste i Sverige. Bakom förvandlingen finns Simon Hedqvist, Järvsöbackens parkansvarige.

— De senaste åren har det blivit mycket mer glädje inom åkningen. Nuförtiden är parkerna mer anpassade för att det ska vara mer kreativ och rolig åkning, säger Simon Hedqvist.

Järvsöbacken har satsat mycket på glädje och energi när Järvsö Snöparken har byggts. Bland annat går det att kombinera sitt åk tack vare att många features står bredvid varandra. Det går alltså att sätta ihop sitt åk både i längd- och sidled.

Simon har åkt snowboard i 18 år och vet såklart vad han pratar om. Till sin hjälp i parken har han även världsstjärnan Nils Arvidsson som ställt upp med förslag och inspiration.

Och det är just ”Nisse” som Simon tycker är en av de bästa på den glädjefyllda åkningen.

— Nisse hanterar både puder på stora berg och mer vanlig åkning i parker.

I vinter blir det flera nyheter i parken. Bland annat kommer det att byggas ett ”waterfall-rail” som tas i etappar. Sen kommer barnen att få en helt ny parklinje på den södra sidan vid hotellet.

— Det kommer att vara smågupp, ett par boxar och lite annat, för att barnen ska tycka att det är roligt, säger Simon.

Det handlar om att ladda skiten…

Text: Tobias Liljeroth

Skitig j***a rock n’ roll-skidåkning. Uttrycket myntades någon gång under det sena 90-talet när den legendariske friåkaren Jesper Rönnbäck och hans lika luggslitna anhang härjade som värst i de tidiga Free Radicals-filmerna. Skit i förhandsskrivna regler, skit i puder, stora berg och perfekta förhållanden. Ta istället det du har och utnyttja det till max. Vrid upp volymen på elva och kör som om det inte fanns någon morgondag. Kopplingen till puckelåkning var tydlig, men här hade man släppt lös hela helvetet på ett berg där det inte fanns några inhägnader att förhålla sig till. Sedan hjälpte det förstås också att gänget såg ut som något katten släpat in, trots sina flashiga sponsorkläder. Det var långt hår och snus som rann från underläppen – extremt befriande i en skidvärld som dominerades av kontrollerade svängar, vita polotröjor och välansade geléfrisyrer.

Egentligen är det konstigt att de fria radikalernas åkning inte fick någon större genomslags­kraft hos mer dödliga åkare. Visst, få personer på den här planeten har någonsin kunnat åka skidor som sagde herr Rönnbäck. Men det handlade aldrig om vem som är bäst, utan om att ladda skiten ur det man har för stunden. En skid­åkningens variant av DYI.

Men sedan hände något. Efter en serie av reaktioner och motreaktioner, och inte minst parkåkningens och den urbana jibbens intåg i skidvärlden, började det röra på sig. Kanske var det bara den baklängesfostrade generationen som blev något år äldre och insåg att det som man gjorde på stålräcken kunde översättas även till ett fjäll. Estetiken var den samma, åkstilen snarlik, för att inte säga klädstilen (om nu den egentligen har någon större betydelse), och uttrycket lika vilt.

En ny generation med ledsagere som filmgänget The Bunch har börjat ta för sig av bergen på ett helt nytt sätt. Där andra ser begränsningar ser de möjligheter. Där andra ser ingenting ser de en liten feature som ska utnyttjas till fullo. Det handlar inte om att bara svänga höger-vänster tills man är nere vid liften igen, utan att använda hela vägen dit så mycket det bara är fysiskt möjligt.

Kreativitet som någon vis person kallade det. Eller bara… skidåkning.

Kommentarer