En kvinnas liv på gården 2018-03-29T09:29:02+00:00

Project Description

En kvinnas liv på gården

Hon skulle komma att leva i hennes kropp, se med hennes ögon, lyssna med hennes öron, dansa på hennes fotsulor och drömma sig till dået. Mänskan kommer och mänskan går, men kvar den förbarmade Hälsingegården står.

Text & foto: Andreas Valsberg

Hunden Polka är en gammal Parisdam på tolv år. Hon är en blandras, hälften Jack Russel och hälften Corgie.

”Jag kommer också att ha fullgjort min tjänst här på gården, jag är bara en kvinna i ledet på Westigårds.”

Hennes målningar minner om fönster, fönster till en annan tid, blickande mot en annan värld. I tavlorna ryms drömmar, det ryms tankar och det ryms längtan. Där finns en kvinnas vilja att förstå sin föregångare. Kanske hade de samma drömmar Lillebi Habans och Anna Jonsdotter.

På gården Westigårds utanför Järvsö har Lillebi i drygt tre år vandrat i sin föregångares fotspår. Där bodde hon, Anna Jonsdotter, gift med bondsonen Per Hansson från Skridsvik. Tiderummet delade hon bland annat med den mystiske spelmannen From-Olle och dåtidens främste allmogemålare Anders Ädel, båda antas ha gästat Westigårds. Anna Jonsdotters brännvinsflaska skiner i solljuset, i den fanns medicin mot allt. Och vid spisen går det nästan att känna hennes närvaro.

”Gledjen finner jag numera i hemmet i lugnet än uti lysande nöjen som består blott i inbillningen. Så wid spisen vaggar jag mitt lindebarn, sjunger wisor, låter handaslöjder stillna mina tankar”.

Anna skriver till en vän och samtidigt skriver hon till oss, här i framtiden.

I boken En Gårds Reqiuem låter Lillebi Habans oss följa Anna Jonsdotter genom breven. Här presenteras stintan när hon snart ska till att gifta sig med sin Per Hansson.

”Till den redlige och sobre bonden Per Hansson, skulle jag blifva hustru, lyckligtwis höllo wi af warandra sedan barndomen. Sån skicklig snickare, finaste festningsgåfva feck jag! Så fnosig nattfriare war han, ner öwer tekke mitt han feck hållas hela trolofvningstiden, fast han kom med linblomsbukett åt meg.” 

Breven är fulla av liv, förhoppningar, förvåning och skvaller, allt från en svunnen Hälsingetid. När Annas vän finner tycke för en av traktens spelmän kan hon inte hålla sig från pennan.

”Tenkte nestan dåna öfver när jag leste att Du ennu har skamliga tankar för denne spelmannen! Det var nog djefvulen sjelv som klädd ut seg tä karl och klämt seg underskjolen din, så willt hans spelande war. Det brusar meg än kring öronen, det swindlar för ögonen, det winglar än i hufvudet. Men tenk hvarken gård eller drekt egde han. Ditt öde feck Du alena råda öfver.”

Lillebi Habans växte upp i Paris men bor i dag i Järvsö. Sin förkärlek till allmogekonsten, eller det folkliga konstarvet, har resulterat i en mängd tavlor på ämnet, både från Sverige och andra delar av Europa. Boken ”En gårds Requiem” kommer ut sommaren 2016 och ges ut av förlaget Nygren & Nygren. Medverkande författare är Anders Assis och Lars Nylander.

När Anna själv gift sig och barnen är komna beklagar hon sig blygsamt.

”Mina ben äro swullna, bara Söndagan i Kyrkan får jag wila (….) ty det är godt ock wederqwikande för sjelen att sjunga Psalmer”.

På gården går åren och i Hälsingland likaså. Sakta börjar den livfulla musiken och den färgstarka konsten sjunka in i landskapet. Bli en del av ett Hälsingland som ska finnas i all tid, det Hälsingland vi känner i dag. Den folkliga konsten, ännu levande, och Anna Jonsdotters minne genom den.

”Sonen Arvid har nu tagit öfver gården, Olof har farit till Amerika och tänk Dig, han har skickat oss ett fotografi där han ser så stöddig ut! 

Jag har gjort mitt, gården fortsätter utan mig, snart blir det min tur att ligga i kistan…

Som jag förberedde min wigsel, förbereder jag min jordfästning. Brudnäsduken, brudsärken och bårkläderna äro manglade. Du har wandrat fritt på gårdens wingar, gården har tagit mitt lifv. Men nu står wi framför samma port…

Ty samma öde väntar oss.

Adieu, Din Anna.”

För Lillebi Habans väcks frågor om livsdrömmar och förhoppningar, hon undrar om de hade samma eller om de kanske drömde om varandras liv.

– Ett liv vigt åt gården har jag drömt om, det har alltid varit ett ideal, men jag lever ett liv vigt åt konsten, säger Lillebi.

– Kanske Anna drömde om att få leva i flärd och inte behöva viga sin tid åt det tunga gårdsarbetet.

För Lillebi började resan genom gångna generationer när hennes farmor avled och hon såg henne i kistan. Hon började måla tavlor som i en serie följer en kvinna genom hennes liv, från födsel till död. Konsten blev för Lillebi ett redskap för att utforska historien om Westigårds husmor Anna Jonsdotter, och dessutom historien om livet som kvinna. I boken står en kvinna inmålad bland en tapets vackra allmogemönster. Kvinnan fast i gården, fast vid sysslorna och i målningen också fast i de förflutna.

– Är det inte lustigt, trots våra olika drömmar och ambitioner kommer vi att gå samma öde till mötes, jag kommer också att ha fullgjort min tjänst här på gården, jag är bara en kvinna i ledet på Westigårds.

Kommentarer